För 50 år sedan dog musiken

I en av rockhistoriens bästa låtar, "American Pie" av Don McLean (nästan lika mycket One hit Wonder som Opus) beskrivs McLeans känslor den dag då musiken dog.

Det han syftar på är den dag, 3 februari 1959, som Buddy Holly, J.P Richardson (Big Bopper) och Richie Valens (tänk La Bamba) dog i en flygolycka.

Läs mer här och här.

Intressant? se andra som skriver om Don McLean, American Pie,

Kampsång i Washington

Flera uppmärksammar att Pete Seeger och Bruce Springsteen spelade Woody Guthries "This land is Your Land" på installationskonserten vid Lincoln Memorial. Seeger gör dessutom låten mindre gullig genom att lägga till de mer politiska verser som inte alltid sjungs.

Jag får ståpäls av att se framträdandet.

Intressant? se andra som skriver om USA, val, presidentval, Woody Guthrie, Barack Obama, Bruce Springsteen, Pete Seeger

Katrine i högform

Idag har Katrine Kielos premiär som ledarskribent i Aftonbladet och hon lustmördar vår (icke-) finansminister Anders Borg med en artikel som både är underhållande och i sak helt briljant.

Intressant? se andra som skriver om Regeringen, Katrine Kielos, Anders Borg,

Dålig bloggare med nytt jobb

Det har varit ganska mycket på sistone (och därefter en härlig långledighet) och det har gått hårt ut över bloggandet. Jag kan nu dock meddela att det är officiellt att jag ska börja jobba på United Minds som ansvarig för bland annat opinions- och samhällsundersökningar. Jag kommer även att arbeta som kommunikationsrådgivare i största allmänhet.

Jag vet ännu inte vad detta kommer att betyda för eventuellt framtida bloggande från min sida.

Inga fler Reagan-demokrater

När republikanerna började bryta upp den demokratiska väljarkoalitionen som FDR skapade med hjälp av Jim Farley och andra partibyggare så började de med vita sydstatare. Dessa väljare vann de redan i valen 1964, 1968 och 1972. 1964 genom Goldwater och 1968 genom att demokraten Hubert Humphrey tappade dessa väljare till såväl republikanen Nixon som den oberoende George Wallace. 1972 lyckades Nixon vinna i princip alla väljare som röstade på Wallace och ytterligare några. Sedan dess har Jimmy Carter varit den enda demokraten som vunnit en majoritet av vita sydstatare. Bill Clinton vann flera sydstater både 1992 och 1996 men det var genom att vinna svarta väljare och att inte förlora så stort bland vita.

Den andra delen av väljarna var s k reagan-demokrater, ibland kallade "Archie Bunkers" efter familjekomedin "All in the family". Om den vita sydstataren bor på landsbygden så tillhör dessa väljare den välsituerade arbetarklassen och bor ofta i förortsområden som de flytt till på grund av växande antal svarta i innerstäderna. Dessa väljare bestod till stor utsträckning av katolsk arbetarklass. Det som fick dem att att överge demokraterna var en kombination av Vietnamkriget (de gillade inte att överklassungar kritiserade deras söner som valde att slåss för sitt land), bussning till skolor, lag och ordning samt till viss del skattefrågan (då många uppfattade att de som jobbade hårt fick betala för bidrag till fattiga - främst svarta). Under senare tid har även vapenfrågan och till viss del abortfrågan haft stor betydelse för dessa väljare.

Den demokratiska opinionsundersökaren Stanley Greenberg har forskat mycket om dessa väljare och har då specialstuderat Macomb County som är ett förortsområde utanför Detroit som dominerats av katolska bilarbetare. Han konstaterade att detta område, undantaget ett antal svarta innerstadsområden, var det områda där demokraterna hade det högsta stödet i valen 1960 och 1964. Sedan hände något som gjorde att dessa väljare i större utsträckning än några andra gick till republikanerna (2 av 3 röstade på Reagan 1984). Orsakerna jag nämner ovan bygger mycket på Greenbergs forskning. Sedan 60-talet är Bill Clinton den enda demokrat som lyckats spela hyfsat jämnt med republikanerna bland dessa väljare. Till skillnad från de vita sydstatarna är dessa väljare inte "moralväljare" utan det är snarare genom populism som republikanerna vunnit dem. Genom att spela på kulturella motsättningar som bygger på att beskriva demokraterna som kulturradikala elitister har de kunnat vinna. Populismen har även varit dominerande då demokraterna haft framgångar i dessa grupper och det har då ofta handlat om handelsfrågan och att koppla ihop republikanerna med Wall Street.

Det som hände i valet förra veckan var att Barack Obama vann dessa Reagan-demokrater. Många spekulerade i en Bradley-effekt som skulle få vit arbetarklass i Pennsylvania, Ohio och Michigan att i slutändan rösta på republikanerna. Så blev inte fallet utan Obama vann jordskredssegrar i både Pennsylvania och Michigan. Den första valanalys man kan göra är att Obama vann tillbaka denna grupp från republikanerna men att han inte vann de vita sydstatarna. De enda sydstater han vann skiljer sig kraftigt åt från de andra. Det är dels Florida som inte är en typisk sydstat utan en stat där hispanics är dominerande och det finns många svarta, judar och andra starka demokratiska grupper. Och dels är det Virginia och North Carolina vars befolkningssammansättning också kraftigt förändrats och där de flesta väljare nu inte är landsbygdsbor utan välutbildade förortsbor. Det var dessa demografiska förändringar som gjorde att Obama kunde vinna där.

Stanley Greenberg skriver i en artikel att det är dags att sluta studera Macomb där de väljare som en gång övergav demokraterna utifrån rasrelaterade frågor (brottslighet, bussning, bidrag) nu ger en majoritet av sina röster till en svart demokrat. I stället är det dags att studera granncountyt Oakland där den övre medelklassen övergivit republikanerna för att bli demokrater. Det är där den spännande utvecklingen sker. Obama vann där med 57-42 procent medan ingen demokrat mellan 1972 och 1988 lyckades förlora den med mindre än 20 procent.

Ett val för historieböckerna

Det är inte bara den första gången som en afroamerikan blir vald till president. Det är ett viktigt val på många andra sätt också.

- Valdeltagandet verkar hamna på samma nivå som 1968 och kan till och med hamna på 1960 års nivå. Hade det varit några spännande senatsval som dragit upp valdeltagandet i ett antal stora delstater som var säkra i presidentvalet (Texas, California och New York) så hade det hamnat på en ännu högre nivå.
- Demokraterna vinner en högre väljarandel av vad de gjort sedan valet 1964 då Lyndon Johnson blev omvald
- Demokraterna vinner Virginia och Indiana vilket de inte gjort sedan 1964
- New Hampshire får en kvinnlig majoritet i delstatssenaten
- I New York förlorar republikanerna majoriteten i delstatssenaten (den har de i princip kontrollerat sedan inbördeskriget och detta gör i praktien New York till en enpartistat i nivå med vad Texas är för republikanerna)
- Ingen republikan sitter i representanthuset från hela New England (NÖ USA). Och med förlusten av delstatssenaten i New York är det på sikt inte omöjligt att demokraterna där kan sprida ut de få republikanerna som bor där på ett sådant sätt att de inte får någon representation från den delstaten heller.

Mycket annat kan också sägas om valet. Även om både jag och förmodligen Barack Obama har kluvna känslor till Jesse Jackson gick det inte att tvivla på hur han rördes till tårar under Obamas segertal. Inte ens Karl Rove kunde låta bli att bli rörd av detta.

Obama utser även "den tuffaste som finns" - Rahm Emanuel - till stabschef i Vita Huset. Det gör att Obama kan fortsätta att i grunden vara "good cop" medan han får en enforcer som är villig att gå över lik för att få som han vill. "Rahmbo" kan fund raising, vinna val, lagstiftningsprocessen i kongressen och Vita Huset. Han kombinerar en mittenprofil med en tydlig känsla för att vinna. Intressant är att Emanuel varit en kritiker av den femtiostatsstrategi som partiordföranden Howard Dean initierat och som en del menar bidrog till Obamas valseger.

Intressant? se andra som skriver om USA, val, presidentval, Rahm Emanuel, Barack Obama

Nu vågar jag tro

Egentligen har jag nogg trott på en Obama-seger sedan mitten av september då ekonomin kom upp överst på dagordningen. Det underströk behovet av förändring (change) och gjorde det lättare att koppla ihop McCain med Bush (då han stöder dennes katastrofala ekonomiska politik). Ekonomin gör att medelklassen känner sig hotad och den vita arbetarklassen röstar utifrån plånboken snarare än utifrån frågor som abort och vapenlagstiftning.

Men nu vågar jag också tro. Barack Obama har över 50 procent i alla de publicerade opinionsundersökningarna och det gör att det inte räcker med att McCain vinner samtliga osäkra. USA kommer att få sin första svarta president och demokraterna ett tydligt mandat för att förändra USA. Den största utmaningen för Obama kommer att vara att leva upp till de enorma förväntningarna.

Intressant? se andra som skriver om USA, val, presidentval, John McCain, Barack Obama

För lite tid

Jag är ledsen över att jag inte hunnit blogga mer om det amerikanska valet. Det har helt enkelt varit för mycket först på jobbet och nu är jag sedan några dagar i USA och kommer att stanna här över valet.

Det verkar som att det ligger relativt stabilt med en 5-6 procents ledning för Obama. Samtidigt verkar han ha svårt att etablera sig över 50 procent vilket är problematiskt om man, som jag, antar att McCain kommer att vinna de flesta som fortfarande är osäkra. Men samtidigt är det så, när man tittar på de enskilda delstaterna, svårt att se hur McCain ska kunna samla ihop en majoritet av alla elektorer.

Just nu är jag i Philadelphia. Staden kokar av glädje då laget (igår) vann World Series i Baseboll. Något som de inte gjort sedan 1980. Det är en av de största folkfester jag sett och igår kväll var alla stadens gator fulla av festande människor. Samtidigt var alla glada och inget bråk.

Intressant? se andra som skriver om USA, val, presidentval, John McCain, Barack Obama

När negativa kampanjer går för långt

Frank Rich skriver en mycket intressant artikel i New York Times om det Frankensteins monster som republikanerna riskerar att skapa genom att koncentrera sin kampanj på att demonisera Barack Obama som person. Han nämner också att Sarah Palin citerar en konservativ skribent som tidigare argumenterat för att Franklin Roosevelt och Bobby Kennedy borde mördas. (I det senare fallet fick han som han ville).

Intressant? se andra som skriver om USA, val, presidentval, John McCain, Barack Obama, Sarah Palin

Obamas momentum fortsätter

En del trodde att Sarah Palins insatser í vicepresidentdebatten skulle gynna John McCain och jämna ut opiníonsläget. Vi kan nu se att så inte är fallet och att Barack Obama drygar ut sin ledning, nu till över sex procentenheter i snitt.

De allra sista dagarna har faktiskt varit Obamas bästa någonsin opinionsmässigt. Och hur tragisk finanskrisen än är så innebär dess fortsättning att ekonomin inte försvinner från dagordningen - något som McCain-kampanjen just nu ber på sina bara knän för att den ska göra.

Intressant? se andra som skriver om USA, val, presidentval, John McCain, Barack Obama

Palin till Nebraska och North Carolina

Republikanerna skickar ni Sarah Palin till att kampanja i andra distriktet i Nebraska och i North Carolina. Det faktum att de känner att de måste slåss för att vinna på sådana platser visar att de har problem.

Samtidigt har president Bushs kampanjstrateg Karl Rove slagit fast att Obama - om valet skulle ske idag - skulle vinna minst 272 elektorer genom att ta hem segrar i samtliga John Kerrys delstater från 2004 + Iowa, New Mexico och Colorado. McCain skulle behöva vinna alla sju delstater som Rove ser som "toss ups" samt minst en ytterligare.

Intressant? se andra som skriver om USA, val, presidentval, John McCain, Barack Obama

Så går det i november...Michigan klart?

Före sommaren var vi ett antal USA-nördar som utmanade varandra i en tävling om att gissa vilka delstater som McCain respektive Obama skulle vinna. I dagarna har McCains kampanj bestämt sig för att ge upp Michigan och i stället koncentrera sig på andra delstater. Det gör att det finns goda skäl att anta att Obama vinner där, givet att det inte händer något stort som gör att McCain vinner en jordskredsseger.

Det är intressant då flera av mina "medtävlande" tippade att Michigan skulle vinnas av McCain. Bland dem märks Dick Erixon, Tobias Levander, Johan Ingerö, Erik Hultgren och Niklas Frykman.

Just Michigan är en delstat som vunnits av demokrater de senaste valen och den sista republikanen som vann staten var pappa Bush 1988. Bilindustrin gör att delstaten är "facklig" vilket talar för demokraterna men det är även en "jägarstat" där många trodde att Sarah Palin skulle vara en tillgång.

Men i ärlighetens namn har det skett en del sedan vadslagningen började. Jag skulle till exempel idag tippa att Obama skulle vinna Colorado vilket jag inte gjorde i somras. (Även om det var en av de delstater där min tippning satt längst inne).

Intressant? se andra som skriver om USA, val, presidentval, John McCain, Barack Obama

Kan det bli 269-269 mellan Obama och McCain

Som vi alla fick lära oss 2000 om inte förr så är det inte antalet röster utan antalet elektorer som avgör vem som vinner presidentvalet i USA. Elektorsrösterna är förmodligen ointressanta om Obama vinner med de fem procentenheter han leder med nu (då vinner han nästan alla swing states och får över 300 elektorer). Men om det blir jämnare, vilket historien talar för, så kan elektorerna bli riktigt spännande.

Realclearpolitics fördelar de olika delstaterna utifrån genomsnittet i de senaste mätningarna i respektive delstat. Obama leder då med 249 mot 163 med 126 elektorer i delstater där det är för jämnt att peka på någon tydlig favorit i dagsläget.

När jag tittar på dessa 126 elektorer konstaterar jag att 20 finns i delstater som Obama bör vinna givet historier, det är Minnesota och Wisconsin. I alla andra riktigt jämna stater utom New Hampshire talar dock historien för John McCain. New Hampshire vanns av demokraterna Kerry 2004 men är samtidigt en delstat där McCain alltid överträffat förväntningarna. Det finns alltså en möjlighet att valet slutar med 269-269.

Det som då kommer att hända är att frågan går till representanthuset där varje delstat får en röst. Om det inte händer något dramatiskt i höstens kongressval kommer det dock att finnas en sådan tydlig demokratisk majoritet att Obama blir president. Valet av vicepresident hamnar i det läget hos senaten och även där kommer demokraterna att ha majoritet.

Att bli president med hjälp av representanthuset är inget problem om man vinner ett flertal av de allmänna rösterna. Och George W Bush har lärt oss att det går att tolka även en minoritet av de allmänna rösterna som att det finns ett mandat att regera.

Intressant? se andra som skriver om USA, val, presidentval, John McCain, Barack Obama

Den nye Captain America

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om hur Captain America (Steve Rogers) blev mördad vilket skedde i nummer 25 av tidningen. Detta i en ny numrering då antalet tidningar om den gode Cap säkert överstiger 400 med råge, och än fler om alla där han medverkat räknas med (inklusive de flesta av drygt 500 Avengers-tidningar). Den nya numreringen inleddes när Ed Brubaker tog över tidningen.

Brubaker har nu kommit med nummer 42 som kan ses som en avslutning på den saga som inleddes med nummer 26 men som egentligen inleddes redan i det nummer 1 som Brubaker skrev. I nummer 1-25 beskrivs hur Cap/Rogers får reda på att hans "sidekick" under andra världskriget, James "Bucky" Buchanan, lever och att han vid krigsslutet fångades av ryssarna som använde honom som en hjärntvättad mördare under andra världskriget. Då han hållts nedfrysen mellan uppdragen har han, i likhet med Rogers, inte åldrats särskilt mycket. Under dessa nummer beskrivs även hur Caps ärkefiende Red Skull tillsammans med andra genomför en diabolisk plan som leder till att Cap/Rogers mördas.

Nummer 26-42 handlar om hur Bucky först vill hämnas Caps död men hur han även övertalas om att ta över Rogers fallna mantel och bli den nye Captain America. Parallellt med det pågår Red Skulls plan om att ta över USA och låta en marionett bli president. Episoderna avslutas med att Bucky verkligen blir den nye Cap och givetvis går Red Skulls planer i stöpet.

Det låter enkelt men är skrivet som TV-serien "24" när den varit som allra bäst. För den som gillar agenthistorier och/eller superhjältehistorier när dessa är episka och välskrivna är detta en guldgruva. Jag tror att Brubakers Captain America går att betrakta som serier på samma nivå som Claremonts första omgång som författare till X-men och som Frank Millers Daredevil.

Intressant? se andra som skriver om Marvel, Captain America, superhjältar